Vardagen har förändrats ganska drastiskt. Vi träffas inte längre varje dag, inte heller varannan. Vi har inte träffats på hela veckan. Men vi ska spendera helgen tillsammans. Jag jobbar hela veckorna så jag har inte tid för honom.

Jag frågar honom hela tiden när jag får tillfälle; " vad gör du ? " Han svarar alltid och när jag ber honom ringa och han säger att han inte kan för han ska göra några ärenden. Det förstör mig. Helt och hållet. Jag bad honom vid sju att ringa mig, han har inte ringt ännu. Han säger att han grejat hela dagen och vill vila.Men det går bra att ringa hela tiden annars. Jag förstår att hon är där.

Jag klarar inte en smäll av sanningen igen. Speciellt inte nu när jag absolut inte kan bryta ihop och gå sönder. Jag har ett jobb att sköta. Jag måste vara på topp,det gäller min framtid.

Nej sanningen får vänta. Jag klarar det inte. Hon skriver inte i sin blogg längre. Och skriver hon skriver hon grejer som inte har så mycket med honom att göra. Innan skrev hon detaljerade saker som kunde binda honom till bloggen. Nu är det blankt, ingenting.

Sover hon i våran säng nu ? Nu när jag inte är där på veckorna ? Och nu när hon har semester ? Är hon hos dig hela tiden då ?

Är det därför du inte vill ringa ? Kysser du henne nu ?

Om du skulle kasta en sån sanning på mig igen så dör jag ! Jag lovar , dyrt och heligt att jag kommer att dö.

Jag ser knappt att skriva längre för alla tårar som rinner ner för mitt ansikte. Ögonen är röda av gråt. Jag önskar jag hade rakblad hemma. Jag önskar jag fick göra djupa sår i mina armar. Jag önskar jag kunde falla.

Men jag har ett jobb att sköta.